Ett nytt sinne för medicinen

När jag såg Artemis II skjutas upp påmindes jag om något enkelt om medicin. Det finns inga läkare i rymden.

Ett halvår in i ett uppdrag ligger närmaste sjukhus omkring 400 000 kilometer bort. Därför bär besättningen sensorer och team på marken följer deras hälsa hela tiden. Vad som än förändras ser någon det medan det händer.

Astronauter har den infrastrukturen för att de var tvungna att bygga den. Utan den skulle långa uppdrag inte gå att överleva. Resten av medicinen har aldrig haft den. Den kliniska verksamheten har byggts kring antagandet att patienten kan komma till läkaren och att läkaren kan läsa av patienten i rummet. Det som händer mellan besöken, där det mesta av en sjukdom utvecklas, har varit osynligt.

Medicinen har alltid varit bra på ögonblick. Mötet är där besluten fattas, eftersom mötet är vad fysiken tillät. Du kan inte sitta med varje patient i ett år. Du kan inte vara på två ställen samtidigt. Så vården pressade ihop sig i besöket och blev mycket bra på att få besöken att räknas. Så har det sett ut så länge medicin har utövats.

Cancer växer i åratal innan symtomen visar sig. En åldrande förälders kognitiva förändring går så långsamt att de vuxna barnen bara märker den mellan helgerna. En förares trötthet byggs upp under veckor. Sådana förlopp pågår hela tiden. De har inte blivit lästa, eftersom arkitekturen för att uppfatta dem över tid och avstånd inte har funnits.

Sensorerna flyttade från vårdmiljön till handleden och hemmet. Det blev överkomligt att lagra flera års kontinuerliga data per person. Matematiken för att läsa förlopp med många signaler i stor skala mognade så pass att den går att använda i drift och inte bara i forskning.

Medicinens räckvidd över tid och avstånd börjar äntligen bli en praktisk fråga.

Det som kommer är en ytterligare kanal för medicinens varseblivning, inte en ersättning. Klinikern i rummet betyder fortfarande mer än något som kommer härnäst. Omdöme, närvaro och den mänskliga relationen går inte att efterlikna, och ingen försöker. Det nya är att medicinen nu också kan se över tid.

Samma slags intelligens som läser hur bentätheten glider under ett rymduppdrag läser hur kreatininet glider i en journal på vårdcentralen. Olika miljö, samma handling.

En allmänläkare öppnar en patients journal inför ett besök på femton minuter. Förloppet är redan sammanställt över tre år och fyra vårdgivare: kreatininet som glider, blodtrycket som sakta stigit de senaste sex besöken och HbA1c som för arton månader sedan kom upp i nivå med prediabetes, allt synligt på en gång. Frågorna som är värda att ställa är formulerade innan patienten har satt sig.

Samma arkitektur fungerar på andra håll. Tolv veckor in i ett uppdrag upptäcker en flygläkare en kardiovaskulär glidning i tid för att justera träningsprogrammet. En fjärrförares tilltagande trötthet syns i signalen dagar innan den blir en krasch. För en åldrande förälder som bor ensam följs de långsamma mönstren äntligen, även när ingen finns på plats för att se dem.

Infrastrukturen för att göra det här finns i dag.

Chroneme är lagret som läser hälsa över tid. Vi började i vården, eftersom det är där data är tätast och där det som står på spel är lättast att mäta.

Vi validerar det enligt ett förregistrerat protokoll, med början inom intensivvården, och kommer att publicera det vi hittar.

Chroneme byggdes för att läsa kliniska signaler i tidsserier. Det mesta av klinisk AI bygger på språkmodeller.

Sjukhusen är där det prövas, och samma arkitektur sträcker sig långt bortom dem. Den läser en långsam glidning på en IVA på samma sätt som den läser en förares trötthet under sex månader på vägarna, en idrottares tilltagande slitage under en säsong eller en astronauts kardiovaskulära signaler under ett uppdrag. Det som läser data förändras inte med miljön. Det gör sensorerna och mättätheten.

NASA har byggt grunden för det här inifrån i årtionden, genom forskning inom bioastronautik, hälsoövervakning av besättningen på ISS och nu Artemisprogrammet. SpaceX, Axiom Space och Blue Origin för vidare arbetet med besättningens hälsa till kommersiell rymdfart. DARPA och USSOCOM gör motsvarande arbete för specialförband och piloter. Vi närmar oss samma problem från ett annat håll: en deterministisk motor för att läsa kliniska förlopp över tid, validerad först på sjukhus eftersom det är där data är tätast.

Det finns verkligt samarbete att hämta med dem som bygger framtidens långa uppdrag, fjärrstyrda verksamheter, nästa generations logistik, mödrahälsa där vården har svårt att nå fram, kvarboende för äldre och varje område där mötet var det enda fönster medicinen hade in mot patienten.

Under större delen av medicinens historia innebar det att se en patient att vara i samma rum som patienten. Avstånd och tid var fysiska gränser för vad medicinen kunde göra. Vården byggdes kring de ögonblick läkare kunde vara närvarande, eftersom det var de ögonblick som fanns.

Den gränsen börjar lätta. Sensorer och kontinuerliga data ger medicinen en räckvidd över tid och avstånd som den aldrig haft. Glidningen mellan besöken, den långsamma utvecklingen av sjukdom som ingen fanns på plats för att se, blir möjlig att läsa hela tiden, där en människa faktiskt bor.

Det vi bygger ska ge oss andra det som astronauter har.